music heals…

Hörde den här låten idag på radion och jag var nära tårarna. Herregud, var har den varit mina snart 32 år?!
Sjukt vacker men samtidigt jävligt förbannad, den här ska jag avsluta åtskilliga dansgolv med, var så säkra. Stockholm i ett nötskal;

Bob Dylan Positively 4th Street

You got a lotta nerve
To say you are my friend
When I was down
You just stood there grinning

You got a lotta nerve
To say you got a helping hand to lend
You just want to be on
The side that’s winning

You say I let you down
You know it’s not like that
If you’re so hurt
Why then don’t you show it

You say you lost your faith
But that’s not where it’s at
You had no faith to lose
And you know it

I know the reason
That you talk behind my back
I used to be among the crowd
You’re in with

Do you take me for such a fool
To think I’d make contact
With the one who tries to hide
What he don’t know to begin with

You see me on the street
You always act surprised
You say, ”How are you?” ”Good luck”
But you don’t mean it

When you know as well as me
You’d rather see me paralyzed
Why don’t you just come out once
And scream it

No, I do not feel that good
When I see the heartbreaks you embrace
If I was a master thief
Perhaps I’d rob them

And now I know you’re dissatisfied
With your position and your place
Don’t you understand
It’s not my problem

I wish that for just one time
You could stand inside my shoes
And just for that one moment
I could be you

Yes, I wish that for just one time
You could stand inside my shoes
You’d know what a drag it is
To see you

God Natt!


Allt är relativt

Jag är en svartvit människa. Gråskala är inte min grej.

Jag har höga toppar och djupa dalar. Inget mellanting.

När något går emot mig så är jag den sämsta mest värdelösa personen i hela världen och kommer aldrig att lyckas med någonting igen.

Jag måste komma runt det. Det är absolut inget fel på mig och min förmåga. Jag lyckas med det mesta jag föresätter mig och jag har en hel massa kunskap, förmågor, egenskaper, kompetens och erfarenhet. 

Så varför kan jag inte lita på det? Varför tar jag så illa vid mig när något går mig emot? Varför ser jag allt i svart då? 

Jag har allt jag vill ha. Jag går min drömutbildning, jag har världens bäste man, jag har hyfsad ekonomi, jag har fantastiska vänner, jag har en underbar familj,  jag är hel och frisk, jag är hyfsat tränad, jag bor bra, jag har ett rikt liv.

Varför ser jag inte till allt jag har och inte till det som går fel? Varför kan jag inte luta mig tillbaka på alla skatter jag har i mitt liv? Hur kan jag ens ha mage att gnälla när det finns så många som har det hundra resor värre? Skäms!

Jag jobbar på det. Men det går sakta. Men jag ska.

I Oslo en runda!

Kom och besök mig i Norge!

Boka hotell i norges huvudstad Oslo för en trevlig resa.

En viss liten favoritperson ringde precis och väckte mig och nu är det omöjligt att somna om. Ett avsnitt Sex and the City till?
Nja,tror inte det. Dessutom skulle han ringa om en stund igen, så det känns inte så lönt att somna om.
Jag som hade tänkt bege mig till gymmet runt åtta imorgon.

Jag befinner mig i ett Sex and the City-rus som säkert alla förstår. Och det jobbiga är när jag börjar inbilla mig och komma på mig själv tänka att saker och ting går till på samma sätt i verkligheten som i serien.
Ett litet exempel: Väldigt ofta när någon av tjejerna i serien dejtar en kille så sker helt plötsligt någonting och från ingenstans dumpar antingen tjejen eller killen den respektive p.g.a. de mest märkliga anledningarna.
Det kan vara att man gillar att bli kissad på när man har sex, att man köper sina kläder på barnavdelningen, att man gillar att kalla sin respektive för hora när man kommer osv. Jag kommer inte på några klockrena exempel just nu men ni förstår säkert vad jag menar?
Nu har jag iaf fått för mig att samma sak ska hända mig. Minsta lilla fel jag gör, om jag t.ex. inte ringer innan jag somnar, så kommer han helt plötsligt gå ifrån att va jätte kär i mig till att dumpa mig på stört.
Hur absurt är inte detta? När jag har övervägt dilemmat fram och tillbaka i mitt huvud (ca 1000 ggr) så slutar det oftast med att jag ringer honom för att försäkra mig om att så inte är saken.
Jag kan va rädd för att bli arg, uttrycka mina känslor, säga fel saker, ja t.o.m. att säga rätt saker.
När jag sedan tänker efter och sätter mig in i situationen så kommer jag ju på att det inte går till så i verkligheten.
Men har inte alla varit med om när man dejtar någon och så råkar han ha typ vita tubsockor på sig, eller säga helt fel sak när man sitter och äter. Och så vips, så är man inte intresserad längre.
Det händer mig väldigt ofta innan jag blir kär. Efter jag blivit kär kan killen klanta sig hur mycket han vill.
I vilket fall som helst så går det inte till så när känslorna är så starka som de har blivit.
Däremot går det tydligen till så att jag, Hanna Herbertsson, blir ett känsligt nervvrak, vilket aldrig har hänt förrut.
Bra eller dåligt? You tell me!

Bästa närbilden jag kan hitta på tröjan just nu.
Det var vår vän, fotografen vid namn Martin som tog bilden. Retuscherade den gjorde mitt ex Daniel och tryckte den gjorde vi på ett t-shirt tryckeri här i Oslo.

ni vet hur det…

…i diverse filmer, bilder, reklamannonser eller övrig mer eller mindre propaganda ofta porträtteras upp hur par mitt i natten sover tätt ihopslingrade. men… sover verkligen folk så? som i en mänsklig, svettig tvåmanna-ormgrop? jag kan köpa (trots att jag personligen har lite svårt för det) att man somnar tätt ihop i någon fin, nästan filmisk kärleksfull omfamning men inte fan håller det närhetsklistret i sig hela natten ut? jag vill vara ifred när jag sover.

Skål på er alla kvinnor därute!

Igår fick jag ett mail från sportchefen för GT. Dem vill att jag ska skriva en krönika redan till denna helg, då det är internationella kvinnodagen på söndag. Väldigt angeläget & verkligen något att bita i. Det är intressant det där med könsroller, genusfrågor, kvinnligt & manligt. Eftersom jag ändå inte hade tänkt göra så många handtag denna träningsfria kväll, som vi om ett antal timmar kommer beträda, kan jag lika gärna ägna min afton åt skrivning. Kort & gott en dag full av skriverier.

Internationella kvinnodagen. En dag ägnad för oss kvinnor. Det är vi värda, eller hur tjejer? Borde inte alla dagar vara internationella kvinnodagar? Genom att kalla det den internationella kvinnodagen händer det massor av positiva saker runt om i världen. Jag tycker att det är underbart att fira kvinnor lite extra.

På wikipedia kan man läsa följande ”Den 28 februari 1909 förklarade det amerikanska socialistpartiet att man skulle fira en nationell kvinnodag. ”. Detta borde alltså innebära att vi iår, faktiskt har ett 100-års jubileum att fira! Hur stort är inte det egentligen?

Skål på er alla kvinnor därute, på söndag ska vi rocka!