Allt är relativt

Jag är en svartvit människa. Gråskala är inte min grej.

Jag har höga toppar och djupa dalar. Inget mellanting.

När något går emot mig så är jag den sämsta mest värdelösa personen i hela världen och kommer aldrig att lyckas med någonting igen.

Jag måste komma runt det. Det är absolut inget fel på mig och min förmåga. Jag lyckas med det mesta jag föresätter mig och jag har en hel massa kunskap, förmågor, egenskaper, kompetens och erfarenhet. 

Så varför kan jag inte lita på det? Varför tar jag så illa vid mig när något går mig emot? Varför ser jag allt i svart då? 

Jag har allt jag vill ha. Jag går min drömutbildning, jag har världens bäste man, jag har hyfsad ekonomi, jag har fantastiska vänner, jag har en underbar familj,  jag är hel och frisk, jag är hyfsat tränad, jag bor bra, jag har ett rikt liv.

Varför ser jag inte till allt jag har och inte till det som går fel? Varför kan jag inte luta mig tillbaka på alla skatter jag har i mitt liv? Hur kan jag ens ha mage att gnälla när det finns så många som har det hundra resor värre? Skäms!

Jag jobbar på det. Men det går sakta. Men jag ska.

En reaktion på ”Allt är relativt”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *